Och jag är dessutom snurrig i skallen efter gårdagens tre(!) doser med morfinpreparat. Jag har ont i magen, framförallt när jag står upp eller ligger utsträckt. Jag börjar dessutom få feber, men jag tänker vänta tills i eftermiddag och blir det inte bättre så är det akuten igen, för fjärde dagen i rad. Hmmpf.
Dessutom så är det en tomhet, och det känns verkligen. Har fortfarande inte förstått vad som skett, allt gick så fort. Glädjen och lyckan byttes ut mot sorgsenhet, ilska och oro, och jag klandrar mig själv trots att jag inte borde.
Man ställer sig in på något, och nu ska man åter ställas in på det normala.
Mest av allt vill jag slippa smärtan. Och varken panodil eller ipren har någon effekt!
Skrattade för mig själv igår när jag klagade på smärta och sköterskan kom med panodil. Jasså, trodde hon på det själv?! Efter ett tag förstod de att det gjorde ont på riktigt och genast tryckte hon i mig starkare preparat i benet. En stund senare log jag och kunde inte sluta prata. Stackars sambo fick lyssna på en hel del. Sen sov jag. Som en stock, både på uppvaket, hemma och hela natten. Det var inte många minuter jag var vaken under gårdagen, och jag är vansinnigt trött även idag.
För övrigt, så är jag vansinnigt kär i min älskade Nicklas. Så det så.
Visst ser vi ut att trivas ihop, ett helt klockrent foto! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar