Att lyckas med det osannolika.

Jag är hemskt bra på just detta faktum, verkligen.

Flög i backen igår. Ganska rejält också. Huvudet dunkade till i marken och allt snurrade. Såg skiftningar i marken, och hade lite problem med fokus. Hoppade upp på hästen igen och red lite försiktigt innan vi begav oss hem. Synen blev tyvärr inte bättre och jag körde hemåt. Jag kunde inte urskilja vad som var trottoar och vad som vad vägbana, alltså var jag inte särskilt säker på vägen om man får säga det så. Väl hemma började jag få problem med att stå upp och sen kom illamåendet. Nicklas hämtade mig och körde mig in till akuten och jag traskade in medans han parkerade. "Hej, jag mår inte så bra!" Personalen tittade mystiskt på mig och jag fick förklara snabbt vad som hänt, de ryckte in mig på avdelningen och nästan slängde på mig nackkrage och tryckte ner mig på britsen. Jaha ja! Det var visst inte så populärt varken att köra bil eller att gå dit själv. Hahaha! Tack och lov gav de mig medel mot illamående och starka smärtstillande, och sen mådde jag prima. Eller ja, nästan i alla fall. Frös som en gris, hade temp 36,4 när jag kom in. Sköterskan pratade oavbrutet och tyckte absolut att jag skulle åka till Frosta och tävla, eftersom de var sååå snabba och bra där. Jag var helt väck och orkade inte prata, så försökte nicka medhållande utan större framgång.

Nicklas höll mig sällskap och försökte döda mig genom att pilla på alla spakar till britsen jag låg på och prova vad allt var till. Typiskt!
Jaja, nästan sju timmar senare fick vi åka därifrån, med en rejäl hjärnskakning och en tillknäckt nacke som känns idag, kan jag lova.

Så nu ska jag ta det lugnt. Jo men tjena.