Tyck synd om mig!

En del dagar söker man helt enkelt sympati. Idag är en sådan dag...
Lite småstressad kom jag till jobb igår, red en sväng på Jane (som för övrigt kändes helt ok) innan det var dags för min privatlektion. Tjejen gjorde som jag bad henne om, och hon var nöjd med vad som åstadkommits. Sen nybörjarlektion för vuxna. Det har blivit en stor grupp, tio elever! De är så otroligt positiva och gulliga!
Efter lektionen skulle jag rida det nya stoet, fuxen. Gick in i ridhuset när Katta hade lektion, det var ju trots allt beckmörkt ute.
Katta skulle hjälpa mig upp, hästen är lite smått problematisk att komma upp på, vill inte riktigt stå still. Jag får i foten i stigbygeln och stiger försiktigt upp, men precis när jag är uppe slår hästen upp sin nacke i mitt huvud, och hon fortsätter resa sig. Jag flyger av baklänges, yr av smällen sitter jag kvar och vet inte riktigt vad som händer. Tydligen hade jag en jävla tur att hästen inte landar på mig. Svimfärdig och med en hemsk huvudvärk lyfter Katta upp mig och jag lyckas kämpa 30 minuter på hästryggen innan det blev för mycket... Och tack gode gud att jag inte slog ryggen!!

Det var fruktansvärt tungt att gå upp imorse, huvudet kändes äckligt obehagligt, men hade samhällsprov på politik så var tvungen att gå ner till skolan. (Btw hade jag bara fel på en fråga!)
Jag vill helst av allt bara lägga mig ner, men med tanke på att jag ska tävla på söndag så måste jag ner och rida min egen häst idag, blir nog inte hoppning som planerat, utan lite försiktigt med bomar bara. ;) Haha!

Jag har alltid otur! ;)